Utdrag ur boken

Ju längre jag bott utomlands desto försiktigare blir jag med att karakterisera något som typiskt svenskt.

Kjell Albin Abrahamson

Krossade föreställningar

Under uppväxttiden matas vi från alla håll med lovord över vårt eget land. I familjen, i skolan, från hela vår omgivning får vi höra att den och den poeten eller kompositören är uppburen i utlandet, att en särskild händelse i vår historia har varit av avgörande betydelse för omvärlden, att en viss stad eller något av våra arkitektoniska verk prisas för sin skönhet också utanför landets gränser.

När vi kommer till ett nytt land inser vi till vår förvåning att vårt land är ganska okänt för våra nya landsmän, som kanske inte ens hittar det på kartan, som förväxlar det med något annat land, inte vet vilket språk man talar där, inte känner till namnet på huvudstaden. Dessutom kommer vi snart underfund med att det som sker i vårt hemland oftast är föga intressant för dem.

Olle Wästberg berättar:

Jag brukade, när jag var generalkonsul i New York, säga att det var en dålig dag när folk hade ringt vårt kontor och frågat efter visum till Switzerland och en något sämre när de ville ha visum till Swaziland. […] möter jag en akademiker som försynt frågar: ”Sweden, is that the capital of Vienna?”. […] Sverige är kanske inte så välkänt som vi tror.

Ibland upptäcker vi att det vi trodde var unikt för vårt eget land och vår egen kultur – som en maträtt eller en dans – även finns i det nya landet. Det händer att vi försöker övertyga omgivningen om att detta fenomen egentligen har sitt ursprung i vårt land och är specifikt för vår kultur. Men vi utkämpar en hopplös kamp. Vi förstår inte att ingenting egentligen är unikt i världen, att allt är mer eller mindre lånat, kopierat och omvandlat till ”eget”.

Till råga på allt blir det klart för oss att vissa företeelser i vårt land inte bara är okända för våra värdar utan också så väsensfrämmande att de inte skulle kunna tänka sig att tillägna sig dem. En tradition som är viktig för oss betraktas som ett märkligt skådespel, vår musik kan låta obehaglig i värdbefolkningens öron och den maträtt som vi älskar mötas med avsmak.

Vi kan känna oss ställda när vi får okunniga eller fördomsfulla frågor om vårt land. Vi förundrar oss över den dumhet vi möter och känner oss sårade, eftersom vi tycker att det är saker som alla borde känna till. I synnerhet som vi själva vet så mycket mera om deras land. Vi drar lätt slutsatsen att våra nya landsmän är okunniga och nonchalanta.

Fast här glömmer vi lätt hur lite vi själva visste om landet vi valt att slå oss ner i och att vi lärt känna det först efter att ha bott här ett tag. Sett ur det perspektivet är det orättvist att fördöma de inföddas kunskapsbrist, eftersom de kanske inte ens besökt vårt land. Vi måste också komma ihåg att de fördomsfulla, okunniga och insinuanta frågorna är få och att situationer av det slaget inte uppstår särskilt ofta. Därför är det orätt att döma alla efter några få enfaldiga.

Det är lika bra att vi skonar våra nerver och tar det lugnt när någon frågar om isbjörnar eller lejon promenerar på gatorna i våra hemländer. Vi kanske i stället ska ta fram en jordglob, snurra på den, blunda och sätta fingret någonstans på vårt klot. Sedan kan vi berätta allt vi vet om det land vårt finger pekat ut. Vi kan göra om det några gånger. Kan vi till äventyrs något om de utpekade länderna är det bra om vi undersöker hur mycket av det som är sant och hur mycket som är sägner och fördomar. Om vi mäter våra kunskaper mot fakta kanske vi slutar att döma andra. Självinsikt gör alltid livet lättare att leva.